Möt Elaf Ali

Hej Elaf! Berätta lite kort om dig själv, vem är du? Jag är en person som ifrågasätter det mesta, och som står upp och säger ifrån när jag upplever något orättvist. Det kommer delvis ifrån min egna uppväxt där jag blev utsatt och utfryst och nu vill jag göra det jag kan för att andra ska få det bättre. I övrigt är jag en person som har väldigt nära till både skratt och gråt. Älskar att skriva, vilket också har fungerat som en terapiform för mig.

Du är journalist och författare, var kommer ditt intresse för journalistik ifrån? Jag har alltid älskat att skriva, men just intresset för journalistiken kom från att när jag växte upp ville jag hjälpa människor att göra sin röst hörd som inte kunde göra det på egen hand, berätta deras historier och förhoppningsvis uppnå förändring. Idag finns sociala medier och man kan få ett genomslag med sin historia på egna kanaler, men media (journalister) kan fortfarande hjälpa en person som suttit felaktigt dömd att bli fri och sätta dit en person som undkommit rättvisan i för många år. Det är häftigt.

Vad är din största drivkraft i ditt arbete med jämställdhetsfrågor? Jag som kvinna kommer aldrig acceptera att bli sedd som andra klassens medborgare. Jag kommer inte nöja mig förrän kvinnor har lika rättigheter och frihet som män. Varken för min generation eller kommande. En kvinna ska inte riskeras att bli utsatt för negativ behandling för handlingar som män enkelt kommer undan med. En kvinna ska varken behöva dölja sin kropp eller avstå sexuella kontakter för att anses vara en duglig kvinna. Det är inte det som avgör om en människa är bra eller inte.

Du släppte din debutroman "Vem har sagt något om kärlek” tidigare i år, berätta lite om den. Den har undertiteln ”Att bryta sig fri från hedersförtryck” och handlar precis om det. Den utspelar sig över tre decennier och handlar om min uppväxt och slutligen frigörelse ifrån hedersnormerna och förtrycket. Man kan säga att den innehåller tre delar. Min resa och historia, faktaavsnitt för att förstå hur utbredd den här problematiken är och sedan intervjudelar med mina föräldrar. Min pappa gick från min förtryckare till min försvarare och hans resa är otrolig. Det var viktigt för mig att ha med föräldrarnas perspektiv, för att uppnå förändring måste vi förstå vad som driver dem och vad som fick de att sluta.

Vad gör du när du inte skriver? Hur ser din fritid ut? Jag älskar att titta på film och tv-serier. Facetime:ar också mycket med min familj och syskonbarn eftersom vi alla bor utspridda över hela landet. Läser böcker. Sedan umgås jag med vänner och har spelkvällar. Försöker också gå och titta på olika kulturföreställningar, älskar livekänslan när något sker framför en där och då.

Vilken jämställdhetsfråga är mest relevant för dig just nu? Jag tycker att det är bra att det är många som är med och jobbar med olika frågor, för alla frågor behövs. Vi i Sverige ska inte ta ett steg tillbaka för att vi har det bättre här än på andra ställen, vi ska fortsätta ligga i framkant och inspirera kvinnorörelser i andra länder. Men frågan som är mest relevant för mig just nu är hedersförtrycket. Att informera om hur våldet kan se ut, ge dem drabbade hopp och stärka yrkesverksamma i sin roll i mötet med utsatta har jag jobbat intensivt med senaste året.

Om du fick skicka en hälsning till framtida generationers beslutsfattare, vad skulle du säga då? Regeringen klubbade igenom i februari i år att från och med hösten 2022 ska ”hedersnormer och förtryck” ingå i läroplanen för alla Sveriges skolor på alla nivåer. Och det är jättebra, för vi måste börja med barnen och vi måste stärka barnen så att de känner till sina rättigheter. Jag hoppas att framtida generations beslutsfattare ser på den här frågan som en icke politiskfärgad fråga, för det handlar om mänskliga rättigheter och vågar man inte prata om ämnet så låter man en hel generation lida i det tysta.

Vad kan vi göra tillsammans för att skapa förändring i vardagen? Om vi inte väljer att engagera oss själva för att skapa förändring så kan vi åtminstone ge plats till de som försöker upplysa om något viktigt och ställa oss åt sidan. Många verkar ha ett behov av att ta ställning i varenda fråga och det måste man inte. Ibland kan man stå vid sidan av och se på. Känner man att man vill vara ”god” och ”inkluderande” genom att tycka till - men är inte insatt - då kan man många gånger göra mer onytta än nytta i jämställdhetsfrågor.